Fotboll

Av Lasse Gramner

Kainulasjärvi SK

1948

Enligt enstämmiga uppgifter under firandet av föreningens 50 års jubileum bildades föreningen den 1 januari 1948. Till den första styrelsen valdes följande personer Harald Hannu, Lennart Gramner, Malte Oja, Reinhold Oja och Östen Väretoft. Under festkvällen rådde det olika uppfattningar om hur fotbollen kom till byn. Allan Odenlid berättar att det var hans bror Malte som kom hem med en fotboll. Lennart Gramner påstår att det var han som lanserade fotollen. Lennart vistades på svensk utbildning hos bönder i trakten av Luleå, "vilka som parentes kan nämnas endast eller för det mesta talade bondska". En sak som det inte råder något tvivel om är att det var Lennart som började tala om regler.

Regel nummer "1"

"Heitä houramasta nuuiten regleritten kans, ja pellama tavalisesti"

"Sluta svamla om regler,vi spelar som vanligt"

Detta är ett klassiskt uttryck, och egentligen hela grunden till KSK:s fotbollsfilosofi. KSK blev inte känd för målmedveten konditionsträning eller taktiska upplägg. Nej,l ekfullhet, talang, spelglädje som svetsar ihop lagandan. Pionjär årens guldglans med stora segrar som 24-0 förbyttes mot stora förluster som 8-0, 9-0 i slutet av -50 talet och början av-60 talet förskräckte inte lusten att spela fotboll. Entusiaster, idealister började bygga upp ungdomsfotbollen till en ungdomsverksamhet som på 70 -talet ledde till att ärrade ledare från grannbyarna häpnade och gav uttryck likt "det spelar ingen roll vilken långhårig typ man slänger in på plan, nog kan de spela fotboll".

Först på plan av alla fotbollsplan.

Första fotbollsplan var det slagna ängarna vid Lehtos. till de äldres ogillande, men till publikens gillande. Det blev folkvandring ,ja rena rama folkfesterna, med en engagerad publik på söndags eftermiddagarna när det vankades fotbollsmatch mellan bydelarna Alapää och Ylipää. Fotbollsplan, ja den var i det närmaste perfekt....förutom på en punkt.

...nämligen detta att det stod en

Kraftledningsstolpe

...mitt på plan

Lirarna

Det var det som hade de hårdaste skorna.

Lennart G stor och tung eller Väinö O, som den pantervige målvakten, eller tjurig som Malte O som inte vek en tum, målvaktsbjässen Åke T, eller Olle A, lika obändlig som vid sågbänken, och Bruno R, minns ni hur Bruno vid frisparkar, som mest liknade hästsparkar rullade upp shortsen, förresten kortbyxor hette det på den tiden, och sen lät han högern dundra, så att spån och plankor flög hemma i Iskos, där mamma Hilda med möda ställde i ordning grejerna åt pojkarna Erland, Artur och Bruno, som den gången när Olle A hade glömt skorna"någonstans" som sista utväg några minuter in på matchen cyklade förbi Iskos och fråga Hilda om det fanns några extra skor. "ja, det står ett par skor, det är då så stora att det inte passar åt våra pojkar" Andra lirare John Rickard, "samarin,samari", outtröttlig vänsterback med mer vilja än finess. Mer lirare senare, för nu kom nästa nyhet.

en sann relik, en blandning av kronans marschkängor och pjäxor.

S-kängan

Bakre Folke Hannu, Nils Gramner, Håkan Hannu, Göte Hannu, Artur Ryngmark. Främre Bernhard Winsa, Erik Tillberg, Alvar Oja, Elof Lampa, Bruno Ryngmark, Kurt Gramner. Foto Gösta Gramner

Jag minns speciellt den runda formen i tåspetsen, inga formgjutna modeller, perfekt anpassade till fotbollarna, om man aktade dubbarna och höll en halv centimeter ovan grusbädden träffade man precis mitt på bollen. Istället för skruv dobbar hade skorna kork dobbar som spikades fast i skorna. Det tillhörde oss  småpojkars söndagsjobb att springa och hämta "lästen" så man fick slå fast dobbarna i skorna. Ibland räta spikarna ut sig under matcherna så att man fick riva ut foten ur skon, ymnigt blödande på femtiotalets fotbollshjältar.

Men en sommar kom utvecklingen.

Bakre: Håkan Hannu, Folke Hannu, Torsten Oja, Göte Hannu, Artur Ryngmark, Sören Winsa.

Främre: Ingvar Oja, Bruno Ryngmark, Åke Tillberg, Olle Aidanpää, Erik Tillberg.

När sommarfolket kom med fästmän, kusiner. Ja då lanserade bl.a Sven Janson gift med Anna-Lisa Hannu det revolutionerade"vristskottet". Bylirarna stod stumma av beundran när man såg Sven ladda stora kanonen. Pjäxorna byttes mot smidiga sommarskor, "smärtingar" osv. Här kommer några lirare som utvecklade vristskotten, etc. Erik T elegant centerhalv, Folke H högerytter i bästa "Garinscha"stil. Folke gjorde på femtiotalet det som Maradonna gjorde i VM, knoppade in bollen med handen, en snabb jabb som kom lite snett bakifrån höger öra och förpassade bollen stenhårt i krysset. Sen kan man ju nämna Göte Hannu en tung center med ögonbrynen sydda med ett otal styng.

Bollen

Stenhård och så hade den snörning så man kunde byta ut eller lappa innerblåsan. Det kändes när man nickade, och ett härligt snöringsmärke blev minnet när spelarna kom hem efter söndagsmatchen. Något "skämmigt" skulle ungdomarna säga, när det senare på kvällen bar av till skymmnings dans i Narken till tonerna av Tians orkester. Tore Henriksson, Ivan Liminga, och T,I,A N's orkester.