1864 - 1937

 

Jerijärven sillala

Texti: Lampan-Pekka Mestosvaarassa

 

Surumielin lauleskelen

Tapaturma kauhea

Tapahtui äkkiä arvaamatta

Jierijärven sillala

 

Reisantti ajoi tietä myöten

Nimeltäns Törmän Hjalmari

Nuorukainen humalassa

Syöksyi vaunun rattaisin

 

Aage oli nimeltänsä

Rajan-Pekan poikia

Kesäkuussa kolmastoista

Päivämääräns lopun sai

 

Nuorukainen iältänsä

Kahtenkymmenen vaihela

Juhanusten kukkain kansa

Rinnatusten kasvanu

 

Nuoret tanssit iloimielin

Aavistanhet ei ollenkaan

Torvi ei soinut tullessansa

Ett kuolema on ovella

 

Nyt savimaahan jo mustuneena

Armon ovi on suljettu

Huolimatta Jumalasta

Tähän asti kulkenu

 

Tie nyt taitui jalkain alta

Turvatonna on ihminen

Alastuina tuomiolla

Töittens kansa tilille

 

Kaikki nuoret muistakaatte

Varoitusta niin vakavaa

Nuoruus ei estä kuolemasta

Sen kukka on piain kaatuva

 

Äla luota kauneuteesi

Joka maassa mätänee

Koreuus niin turhaa kiilto

Se jääpi hautan partaalle

 

Ja jalomuuthen ei voi luottaa

Se on Luojan tavara

Jota ei moni nuorukainen

Voi sutämestäns arvata

   

Päivä luppui ehto joutoi

Kynttilä on sammunut

Elämä katkes sielu lankes

Helvitin vaivaan juotunu

 

Tauti on kova kyynel vuotaa

Otottaa lopun hetkeä

Toveriansa rukoilee hään

Henkestäns loppua tekemään

 

Ja hyvästin nyt sanoin teille

Toverit rakhaat muistakaa

Hanuri ei soita ennää

Majani hautan povessa

 

Nyt surree isä vanhutessa

Poikansa onnettomuutta

Kyynelhet ja varoitukset

Kaikki hukhaan joutuivat

 

Äitini syli oli mulla niin

Turvanna niin pienenä

Väsymätta yöt ja päivät

Holhouslasta itkevät

 

Ei ole äiti itkemässä

Poikansa hatutakummula

Aikona ennen kutsuttunna

Paaratiisin kunniaan

 

Ja nyt lopetan minä laulunin

Ja kunniata en harrasta

Nimeni on Lampan-Pekka

Asun Mestosvaarassa

 

__________________________________________

 

 

På Jierijärvi landsvägsbro

Text: Petter Lampa i Mestosvaara

 

Med sorg i sinnet nu jag sjunger

Om den hemska händelsen

Att hända det kunde anade ingen

På bron vid Jierijärvi by

 

En resande längs vägen körde

Hans namn var Törmän Hjalmari

Då en ung berusad gosse

Framför vagnens hjul föll ned

 

August hette denne yngling

Han son till Rajan-Pekka var

Den trettonde i juni månad

Fick han sluta sina dar

 

Den döde var blott i sin ungdom

Endast tjugo år han var

Vid midsommarblomstrens sida

Växte han i sina dar

 

De unga dansar glada friska

Ingen aning hade de

Ty döden har inga basuner

Som sin ankomst talar om

 

Han nu svart och lerig ligger

Nådens port har stängts igen

Obekymrad om sin Herre

Har han hittills färdats här

 

Men vägen viker under foten

Skyddslös är ju människan

Naken står han inför domen

Här han skörda får sin lön

 

Alla unga minns nu detta

Minns min varning den är sann

Din ungdom hindrar inte döden

Från att bryta blommans stam

 

Lita ej på att din skönhet

Skall från mullen hålla dig

Ty skönheten förgänglig är den

Den blir kvar vid gravens fot

 

På högmod kan du icke lita

Det är Skaparns ägodel

Många unga uti sitt hjärta

Kan ej ana att det är fel

  

Dagen slutar och afton randas

Ljuset slocknar och brinner ut

Så livet ändas och själen faller

Ner mot helvetets plågor nu

 

Smärtan stiger och tårar rinner

Plågad väntar han på sitt slut

Då av vänner och kamrater

Han ber dem ända livet nu

 

Nu farväl jag till eder säger

Kära vänner kom ihåg

Klaveret ljöd visst inte längre

När i gravens djup du låg

 

Nu sörjer fadern den gamle fadern

Hans sons olycka han nu vet om

Men inga tårar ej varningsropen

Kan hjälpa sonen han fått sin dom

 

Min moders famn när som jag var liten

Den var så trygg och den var så varm

Nätter sena och dagar långa

Hon vårdat mig som sitt skötebarn

 

Men ingen moder det finns som gråter

Vid gravens kulle där sonen låg

Långt innan detta hon var ren kallad

I paradiset hon ära får

 

Men nu jag slutar här att sjunga

Och ingen ära vill jag ha

Petter Lampa är jag döpt till

Bor i Mestosvaara